fredag 26 november 2010

Kampen mot mäns våld mot kvinnor

Igår var det FN:s internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor. Som feminist kämpar en hela tiden mot mäns våld mot kvinnor, sådana dagar kan då hjälpa till att uppmärksamma att så många kvinnor förföljs, misshandlas, våldtas och mördas, något som för ofta osynliggörs eller rent av avfärdas. Kvinnojourer ger hjälp och stöd åt kvinnor som blivit utsatta för våld och hot och gör så mycket dom kan. Det går att då och då se andra tala om det, myndigheter som säger sig ha medvetenhet om det, men för det mesta så det inget mer än bara ord.

Sen finns det som som inte gör inte gör något annat än att basha kvinnojourer och feminister för det arbete som dom gör, dom anser att det är "mansfientligt" att ens tala och skriva om mäns våld mot kvinnor utan istället ska det tystas ner. Samtidigt som en kan se samma anti-feminister och liknande skriva saker som "kvinnors våld mot män", hycklandet är utbrett bland dessa. Eftersom att just göra samma saker, fast flera gånger värre, som dom anklagar feminister och kvinnojourer för är bara löjligt. Det är som när några mer kända anti-feminister börjar svamla om att det är "naturligt att kvinnor ska vara hemma och män jobba", samtidigt som dom talar om män och vårdnad av barn. Om dom vore minsta konsekventa skulle dom lägga ner sitt snack och anse att det är så natuuurligt för kvinnor att ta hand om barn och inte män. Detta är bara exempel på hyckleriet och deras könskonservatism och deras uppenbara strävande att osynliggöra mäns våld mot kvinnor.

onsdag 24 november 2010

Disney's manliga chefer vill sluta med filmer som har flickor i huvudrollen

Artikel: "Disney’s Male Execs To Stop Making Movies Starring Girls" på Ms. Magazine blogg. Mindre eller inga roller där flickor, tjejer och kvinnor blir en "damsel in distress", men som bloggen skriver så går ren in på vad det handlar om så blir det inga filmer alls med flickor i. Och inte heller talar Disney något om att vilja ha roller med tjejer och kvinnor i huvudrollen. Istället så ursäktas det med att gruppen flickor är en för liten grupp, så därför "lönar det sig inte", men det gäller alltså inte gruppen pojkar? istället kommer dom att fortsätta med dom filmer dom har nu där det är just killar och män i huvudrollerna.

Allt detta känns som det vanliga, ta exempelvis detta med "chick lit" och "chick flicks" i USA, litteratur och filmer alltså där då eftersom det ofta görs av kvinnor så anses det vara just för flickor, tjejer och kvinnor - inte pojkar, killar eller män. Medan det omvända där det görs av män där ses det istället som något alla ska kunna läsa och titta på, oavsett kön. Där ska alla kunna identifiera sig, men inte när det handlar om något som görs av kvinnor alltså. Det är extremt typiskt och jädrans tröttsamt, för det är den gamla vanliga mannen som norm.

Och som bloggen tar upp så ser dom bakom Disney visst att dom "bryter gränser" och alltså testar nya saker, jo för att förstärka mannen som norm är verkligen att "bryta gränser" right? Ridiculous... Genom att ha flickor, tjejer och kvinnor i huvudroller som inte baserar sig på könsstereotyper så bryter en gränser, inte genom att spela på samma gamla skit som alltid.

tisdag 23 november 2010

Objektifierings-normen i samhället och kulturen.

Något som jag brukar skriva om är objektifieringen av kvinnan i samhället, och hur djupt det ligger i kulturen. Det finns där hela tiden i alla möjligt - filmer och musik, litteratur, konst, spel, tv, etc, etc. Det bärs hela tiden upp av populärkulturen.

Något jag rätt ofta märker är just hur djupt det sitter bland folk, det tas för givet att kvinnan ska reduceras till sexobjekt som "underhållning" för andra att titta på. Även om en del är mer eller mindre kritiska så finns det även där bland dom själva faktiskt. Ta som exempel den vanliga "tv-underhållningen" och exempelvis program där kvinnor och män sjunger, eller otaliga musikvideos - vilka är det framförallt som dansar i bakgrunden oavsett om det är kvinnor eller män som sjunger? Ja det är kvinnor. Och här kan en få höra som ursäkt: "men det hör till! Kvinnor och män vill titta på tjejer som dansar i hotpants!" Det liksom "bara är så". Och såhär är det överallt och om allt möjligt, och ursäkterna för att försvara det finns det gott om. Tröttsamt.

måndag 22 november 2010

Utseendeideal och fetmahetsen.

Något som jag tror inte undgått så många är den hets och press som råder i samhället relaterat till utseende och media och populärkultur hela tiden hetsar kring fetma. Det är den ena bantningskuren och diverse efter den andra. Och olika kända kvinnor som hetsas så fort dom har minsta lilla "extra" vikt på kroppen, och fokusen ligger hela tiden på att dom ska passa in i en viss vikt. Retuschering av modeller i magasin är normen och där görs redan modeller som är inom idealet än smalare. Bestraffningen från resten av samhället är hög mot dom få som går utanför idealet. För då och då ser en att någon eller några försöker gå emot, eller någon enstaka modetidning har med rundare kvinnor eller som inte retuscherar (inte så mycket, för det gör dom ändå men mindre), men ofta är det just en engångsföreteelse, mer som undantaget som hela tiden bekräftar just det rådande utseendeidealet i samhället.

All denna hets och press märks hela tiden, det har gått långt ner i åldrarna så exempelvis flickor i 8-9 års åldern och även yngre talar om att banta för att "jag är för tjock". Dom får ju hela tiden budskapet att en "måste" gå ner i vikt, "måste" följa ett utseendeideal. Och det får dom från populärkulturen, media, reklam, och föräldrar samt andra i deras omvärld som sprider detta budskap hela tiden. Från tidigt ålder. Det är så normaliserat att tänka såhär kring vikt och utseende. Det som att en inte räknas eller syns - om en inte följer idealet kring vikt. Inte räknas som "fullvärdig" eller något sådant. Alla denna hets och press har många konsekvenser såsom ätstörningar och många som mår dåligt. Det talas mycket mer om just övervikt i media än undervikt, fast det är många unga tjejer som lider av ätstörningar och mår jävligt dåligt. Hetsen och pressen minskar inte, den ökar.

lördag 20 november 2010

Transgender Day of Rememberance

Idag är det transgender day of rememberance. Trollhare skriver om det. Dagen att minnas alla dom transpersoner som blivit mördade på grund utav deras könsidentitet och könsuttryck och dom transpersoner som inte orkat leva längre av all transfobi och hat och därför tagit sitt eget liv. Som transperson så blir en utsatt för transfobi och diskriminering på grund utav ens könsidentitet och uttryck och det är vanligt över hela världen. Det är en vardag med förakt och glåpord och konstant ifrågasättande och/eller rent förnekande av ens könsidentitet till våld mot transpersoner.

Här i landet väntar många fortfarande på att lagen ska ändras så att tvångssteriliseringen ska tas bort, men ännu händer absolut inget, det är helt tyst. Vill en exempelvis bara ta hormoner och kanske lite mer så går det inte, antingen går en med på
tvångssteriliseringen eller så kan en glömma allting. Vilket för många inte är något som dom är beredda att göra så dom går med på operation, fast dom inte vill alls.

Fascination av det motsägelsefulla?

Att vara feminist och göra och gilla saker som är motsägelsefulla alltså. Jag tror jag har en fascination av det, eller det kanske är fel valt ord. Men jag ser det som ett hjärteämne eftersom det är något som jag så ofta tänker på och läser om. Det ökade rätt mycket när jag för ett par år sedan och ännu längre bak läste trådar på feministtin som handlade om "guilty pleasures" som en kan ha som feminist. Trådarna där berörde gangsta rap med sitt kvinnohat och machofixering, modeshower och magasin med sina utseendeideal och krav samt mainstreamporr med allt det misogyna och könskonservativa. Och en tråd som handlade om det mesta som kan tänkas vara motsägelsefullt.

Efter det så har det bara ökat, jag såg inlägg och kommentarer på olika engelska och svenska feminist bloggar som handlade om samma saker, till att jag idag snarare letar efter sådant att läsa om. Ändå blir jag ofta frustrerad och irriterad, jag blir det över hur jävla motsägelsefullt det är när en läser inlägg av andra som handlar om attvara feminist och lyssna på musik med sitt konstanta "bitches/hoes/golddiggers" blabla kvinnofientligt snack och reducering av kvinnor till sexobjekt där för att enbart tillfredsställa mannen. Till att titta på mainstreamporr med sitt misogyni och fixering vid könskonservatism och sex-normativa idealiserande av penetreringsnormen. Till kritik mot könskonservatism kopplat till kläder och kroppsbehåring och hur könat allt är men ändå är det det som dom föredrar - det könade alltså.

För att jag inte förstår direkt, det är väl därför, jag får det inte att gå ihop. Vilket gör mig frustrerad. Sen kan ibland besvikelse känslan infinna sig, mer förr dock för nuförtiden försöker jag inte känna så för jag vet att det är komplext för många, vi är ju feminister och lever i ett patriarkat.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att vara medveten om förtryckande strukturer och normer och alla dom uttryck det tar sig i samhället. Vara medveten om vad en göra alltså. Än att typ helt acceptera det misogyna rakt av utan minsta tanke, vilket bara hjälper till att normalisera det och spä på att olika delar av samhället får frikort för att sprida kvinnohatar propaganda.

fredag 19 november 2010

Jag förstår inte.

Jag förstår inte när personer som säger sig vara emot:
Hora/madonna indelningen av kvinnor, där kvinnor döms för sin sexualitet.
Att kvinnor reduceras till sexobjekt där just personen göms bakom en könsstereotyp av kvinnan och där kvinnan värderas enbart för sin kropp eller en kroppsdel.
Att en kvinna döms så fort hon har en attityd som inte passar in på "snälla flickan" idealet.

Som sedan inte reagerar det minsta när exempelvis orden "hora" och "bitch" används som beskrivning av kvinnor av personer och som, om dom ens ifrågasätts, sedan försvarar den med "men jag talar inte om alla/er kvinnor utan om dom där andra kvinnorna", och "dom där andra" som delar upp kvinna i hora/madonna och/eller dömer kvinnor som inte har en "snälla flickan" attityd. Som inte reagerar särdeles mycket eller alls när dessa ord, samt liknande, används slentrianmässigt om kvinnor i exempelvis porr, musik, spel, etc.

Because, yeah that will definitely change shit inte this patriarchal world right? *trött*

Personer som inte heller reagerar när kvinnor framställs som enbart sexobjekt i exempelvis reklam, eller i filmer, tidningar, spel, tv, musik, eller vad fan det gäller för misogyn skit. utan igen, dom reagerar inte nämnvärt, eller rent av försvarar det.

*sigh*

Vad är det som gör det?
Är det för att dom gillar det (med det så menar jag exemplen ovan med tv, spel, musik, filmer, etc) som gör att dom väljer att blunda i det genom att helt skita i det misogyna?
Är det för att dom väljer att använda sig av individualisering av det som dom gillar och på så sätt så behöver dom inte tänka efter det minsta? och att dom sedan rättfärdigar det misogyna med: "men det är inte mig dom talar om", och: "nä jag har inget emot orden bitch/hora/etc" att orden används i samhället på ett kvinnofientligt sätt det spelar visst helt plötsligt ingen som helst roll för att dom orden inte gör något för dom själva.
Eller är det för någon annan anledning?

Könskonservativa stereotyper i bilder

Sett idag igen på knuff: "Trött på feminister med dubbelmoral" artikeln tar jag tar upp här för det är saker som ofta kommer upp i debatter som berör objektifiering, könsnormer och makt. Och hur den artikeln är vad jag ser som ett typ exempel på anklagelser som en får höra som feminist i dessa debatter när en kritiserar exempelvis det foto som syns i artikeln - som jag skulle säga är ett exempel på just könsstereotyper och makt relaterat till kön där en äldre man omges av två yngre kvinnor. Och det motsatta där du har en äldre kvinna och två yngre män på en bild i mainstreammedia och populärkulturen är ungefär ickeexisterande i jämförelse.

Att talar en då om den patriarkala synen på kvinnan där hon reduceras till ett sexobjekt där för andra att titta på, så händer det inte precis sällan att anklagelser av typen som kommer fram i artikeln kastas fram, vilket ofta visar på problemet med att inte förstå skillnaden mellan att tala om struktur och individ. Och det handlar också om medvetenhet här för något annat som ibland kommer upp är hur dom/den bakom bilden typ: "inte menade på det sättet". Grejen är den att bara för att dom bakom inte hade en tanke på att det var könsnormativt så betyder inte det att det också är det som blir budskapet. Eftersom budskapet nu blir istället att det är en rejält könsklyschig bild.

torsdag 18 november 2010

"18 i juryn - alla män"

Sett idag på knuff "18 i juryn - alla är män". Det handlar visst om en internet konferens, Sime Awards 2010, där priser delas ut och juryn består av "handpicked team of experts within the areas Internet, technology, journalism and entreprenurship", men inte en endaste kvinna inom dessa områden kunde dom hitta?!
Fler citat:
"Det är en intressant fråga och det är jättetråkigt att det är så få kvinnor i juryn.
"
"
Men juryn har handplockats för sin kompetens och har alla en gedigen bakgrund.
"
Jasså, inga kvinnor inom branschen som har kompetens och gedigen bakgrund? Och "få" kvinnor är det ju inte, det finns inga alls i juryn...
För det finns många kvinnor inom branschen med mycket kompetens! Men på något sätt så kunde dom alltså inte hitta en enda. Men detta är något som jag känner igen, det är det typiska tillsammans med dom typiska svaren: "det är tillfälligheter! Jag lovar!" som kommer fram för att försvara något sådant här.

måndag 15 november 2010

Självhjälpskulturen.

Självhjälpskulturen har ökar allt mer under flera år och är starkt påhejat av mainstream-media och populärkulturen med olika företag bakom som vill tjäna pengar på den allt mer extrem-individualistiska synen som råder och sittande regering som har allt mer av denna syn och attityd. Många tänker nog att ja men att kunna hjälpa sig själv är väl bra? Nu handlar det faktiskt om att denna självhjälpsattityd för med sig väldigt mycket sköt dig själv och skit i andra-tankegångar där förtryck och diskriminering allt mer läggs på individer själva att lösa, det läggs som en skuld på dom att det är deras fel att dom diskrimineras. Istället för att en analyserar förtryckande strukturer och normer som trycker ner och pressar gruppen och dess individer och vara medveten om privilegier.

Som feminist stöter jag på sådant här hela tiden där allt ifrån anti-feminister som förlöjligar och förminskar den feministiska analysen och kampen mot patriarkatet samt försöker osynliggöra kvinnoförtrycket genom att komma med skitsnack i stil med: "ni bara gör kvinnor till offer!" osv. Till så många andra med liknande åsikter som inte visar att dom bryr sig ett dugg om att vilja eller ens försöka förändra utan dom visar mest på en vilja att få beklaga sig över vad feminism gör och kasta skit på feminister så fort dom får minsta tillfälle.

Och i denna självhjälpskultur så handlar det allt mindre om att se individer som dom unika individer dom är och mer att se individen som en vara där hen ska göra reklam för sig själv. Diskriminering på exempelvis arbetsmarknaden läggs på individen själv att lösa och förändra sig själv till att passa in, snarare än att arbeta för en förändring så att diskrimineringen upphör.
På detta sätt osynliggörs förtryckande strukturer eftersom det inte finns någon medvetenhet om just förtryck och strukturer. Det här stöter jag på i så mycket annat, exempelvis diskriminering och problem i vardagen som är kopplade till könsnormer och heteronormatism är sådant som individen förväntas snarare anpassa sig till. Så istället för att misogyni, könskonservatism, rasism, HBTQ-fobi, fat-phobia, etc, attityder och förakt från omvärlden är det som bekämpas och förändras så är det individen som förväntas på olika sätt anpassa sig och "sluta vara offer", osv-ignorant-skitsnack-från-privilegierade-hatare-omedvetna-om-sina-egna-privilegier.

Amanda Svalin har skrivit om detta och länkar till flera andra inlägg.

torsdag 4 november 2010

Återgång till könskonservativa ideal

Jag har skrivit om detta förut. Det handlar om den backlash som råder i samhället, den backlash om har pågått sedan redan tidigt 90-tal minst mot feminism. Det har skrivits allt mer om hemmafru-ideal trenden det senaste året, Amanda Svalin skriver om det. Jag skriver själv om det i det tidigare inlägget.

Det är för mig en del av just den backlash som råder och där tänket: det-var-bättre-förr-och-tar-rättigheter-för-givet. Där också privilegier visar sig, omedvetenhet också om just privilegier. Detta hemmafru-ideal hejas hela tiden på av exempelvis diverse serier i populärkulturen och individer och grupper som ställer sig bakom detta och gång på gång visar sin könskonservativa syn på kvinnor och män.
Dom visar också en oförståelse för maktstrukturer och normer och hur det påverkas och styr individer i deras vardag. Ofta visas det med att det sker en individualisering av könsnormer och strukturer, där ansvaret läggs på individen istället för att diskussion utgår ifrån hur individer påverkas och styrs och att det knappast handlar om något så rejält förenklat som att individen bara kan välja hit och dit. Det är mycket mer komplext än så. Att då inte ta hänsyn till påverkan på individen och hur hen styrs osynliggör då strukturer.

Min erfarenhet efter att ha läst på olika bloggar, och liknande, om exempelvis hemmafru-idealet är att rätt många gärna individualiserar det hela, ska tilläggas att det är bloggar av personer som annars har denna medvetenhet om just könsnormer och strukturer.
Flera talar även om att det sker i debatten en nedvärdering av det som ses som kvinnligt i samhället, ja det sker en sådan nedvärdering hela tiden i samhället. Att det även sker i denna debatt, visst det utesluter jag inte för jag vet att det är komplext, men det är inte det som det handlar om när fler av oss andra problematiserar detta könskonservativa ideal. För det handlar om att vi vänder oss emot ett glorifierande av könskonservatism som sker där då denna könskonservatism som påverkar och styr individer och alla dom konsekvenser som kommer av det osynliggörs genom ett individualiserande i debatten.