fredag 11 november 2011

Jag tror att jag har "kommit ut".

Dom senaste två månaderna så har jag bekänt den ena saker efter den andra.
Att jag:

- Älskar analsex.
- Tycker om att få var rakad (ben, underliv, armhålor).
- Att jag har motsägelsefulla sexfantasier.
- Älskar könsnormativa kläder och skor samt smink.
- Verkligen tycker om att få ta ett glas rödvin då och då tillsammans med med ett bloss.
- Att jag gillar att titta på snygga nakna som halvnakna killar på diverse tumblr bloggar.
Älskar att få bekräftelse för mitt utseende.
Osv.

Jag sitter och undrar varför jag har kommit ut med detta, bara sådär. Jag har hållit inne dessa saker rätt så länge. Har inte vågad erkänna det av rädsla för att andra feminister ska vända mig ryggen. Men jag blev så trött på att jag behövde hålla inne med allt, inte vara ärlig. Så en dag så fick jag nog, för cirka två månader sedan. Jag bestämde mig för att nu fan vill jag få prata om sådant jag älskar och gör fast det må vara motsägelsefullt och dumt. Orka gå runt och hålla upp en falsk fasad... Blä.

Dom av er som är feminister som hatar mig för allt detta - so be it. Men jag vill få vara mig själv.

6 kommentarer:

  1. Jag tror att de feminister som dömer andra feminister för att dessa gillar saker som de inte tycker är ok från deras feministiska synpunkt är rätt osäkra människor.
    Feminism för mig är valfrihet och att man ska få vara som man är utan att någon säger "Så kan du inte tycka/vara/bete dig/känna för det är fel för ditt kön!".

    SvaraRadera
  2. Matilda Flodin:

    Ja, jag tänker samma sak. Jag var mer dömande förut för jag var osäker och jag skämdes för dessa saker. Men så bestämde jag mig för att jobba på det och slutade döma andra. Visst, det händer nog att jag kan döma även nu, men nu är jag mer vaksam på mina egna reaktioner blir.

    SvaraRadera
  3. Jag gillar att din blogg har blivit mer personlig.

    SvaraRadera
  4. Applåderar, att våga visa någonting man ser som motsägelsefullt känns äkta. Att man kan visa att man har saker man arbetar på, eller saker som inte går ihop med ens åsikter & öppet analysera kring det. Det är modigt :)

    SvaraRadera
  5. Tack, Marielle! :)

    Ja, sen känns det så jävla skönt att få komma ut med det. istället för att bara vara en del av mig själv så kan jag nu få vara hela mig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, jag vet att det här inlägget är rätt gammalt, men vill ändå säga det här!:

      Jag förstår för det 1:a att det känns skönt att få acceptans och till och med applåder! för att våga komma ut! För när jag har kommit ut med hur/vad jag älskar har jag mest bara fått hat och ren AVSKY som tack för det! Tyvärr mestadels från min egen "familj" och närmsta släktingar måste jag säga.. Blivit bokstavligt talat spottad i ansiktet och annat mycket förnedrande.. Vill inte gärna gå in på detaljer... Men kan bara säga att JAG VET att det kan vara oerhört svårt att komma ut med sin kärlek om en riskerar att bli hårt dömd av andra för den... Jag har blivit fullständigt CHOCKAD då jag sett folk skriva på internet att sådana som jag borde bli ihjälslagna och då min egen syster faktiskt hotade med att döda mig när jag kommit ut en gång... Samt vägrade kännas vid mig när vi träffades på offentliga platser... Och jag är fortfarande inte välkommen hem till henne nu efter att många år har gått... Så har aldrig sett hennes lägenhet och det känns lite konstigt att det ska behöva vara så mycket hat och intolerans!

      Så jag förstår som sagt hur DEN rädslan känns! Men samtidigt undrar jag om den rädslan inte varit ganska obefogad i just ditt fall?! För jag tycker mig ha sett MÅNGA officiella feminister som uttryckt att de fullkomligt "ÄÄLSKAR!" liknande saker som du nämnt i din lista det senaste decenniet?! Så kallad "Retrolook" med snäva 60-talsklänningar och mycket smink tycker jag har blivit mer norm än undantag bland de som kallar sig -och framförallt vill bli igenkända som -feminister nuförtiden. Om jag ska vara helt ärlig så ser jag en sådan look på var och varannan feministblogg numera.. Och inte att förglömma tecknet i tiden.. självaste Gudrun Shyman som var med och startade och är ledaren för Feministpartiet, som OCKSÅ var med i Let´s Dance! Ett könsnormativt program med väldigt könsnormativa kläder och väldigt könsnormativa pain-skor för kvinnorna samt könsnormativt smink för kvinnorna förstås. Hela köret körde hon självaste feministledaren! Rev av sig kjolen och allt sånt väldigt traditionellt show-könsnormativt till och med!Så du kan väl knappast vara ENSAM eller utan förebilder, tänker jag?! Snarare är du väl i en ganska stor mainstreamströmmning inom feminismen i Sverige som den ser ut just nu?!!

      Men jag undrar om du ville visa att du också HAR saker att arbeta på, saker som inte går ihop med dina åsikter, men som känns äkta och analysera öppet kring det, som Marielle skrev... Om du ser det som att det finns sådana (som du kallade det: motsägelsefulla) saker du VILL förändra i dig själv eller?! Eller om du bara ville få lätta på bördan av hemlighållandet av "skeletten i garderoben" (ursäkta uttrycket, det lät inte så snällt och jag menade INTE att jag tror du vill se ut som en könsnormativt anorektisk fotomodell eller så!) så att säga?! Jag försöker att inte uttrycka mig för elakt eller fördömande nu och jag tycker absolut att folk SKA våga vara sig själva fullt ut och våga stå för vilka de är... Men jag tror samtidigt på att alla kan förändras (väldigt mycket) om de vill ändra på något i sig själva och att alla också förändras under livets gång, medvetet eller omedvetet! Genom egen vilja eller mer omedvetet genom socialisationen... Just nu så funderar jag mycket omkring det här att det faktiskt FINNS starka normer även inom samhällskritiska röresler (såsom till exempel punken och feminismen) och att dessa normer förändras över tid, precis som mer allmänna kulturella normer gör. 70-talsfeminismen såg inte alls ut som nutidsfeminismen till exempel.. Och "det typiska feministiska utseendet" är nog bara en del av den förändringen.

      Tyvärr så har jag haft ganska svårt att känna mig delaktig i nutidsfeminismen den senaste tiden... Och det är inte för att jag är någon typisk "70-talsfeminist" med hela den looken och attityden som var vanlig då, utan för att jag inte passar in av andra orsaker!

      Samtidsfeminismen känns ganska trång och exkluderande tyvärr...

      Radera

Jag tillåter numera även anonyma kommentarer, som ett test så länge. Blir det för mycket troll så stänger jag (igen) ner den funktionen. Och jag granskar också alla inkommande kommentarer innan jag släpper igenom dom. Och till anonyma - skriv gärna ett namn. Det blir lättare med eventuell diskussion då.

Och läs gärna mina regler för min blogg.